Monoteistisk tro och religionsfrihet

Det absolut största och arrogantaste påståendent man kan kan göra ät att säga att man har gud på sin sida, sin egen gud som är alltings skapare. Det spelar ingen roll om man påstår sig förespråka Allah, Javeh eller Jesus så är påståendent fundamentalt övermodigt. Det är också helt oförenligt med religiös tolerans att tro på en enda gud och sedan påstå sig acceptera andras trosinriktningar. Man kanske är tolerant i bemärkelsen att man inte startar korståg eller bränner oliktänkare på bål. Men tror du på "den enda guden" så kan du inte på något sätt se dig som en jämnlike med någon i en annan tro, du anser dig vara bättre och förståndigare. Människor som tror på någon annan gud eller har tolkat de heliga texterna på något annat sätt har helt enkelt missuppfattat guds skepnad. Men med fullständig arrogans kan den troende påstå sig har rätt, men den allsmäktiges försyn. Det är omöjligt att säga att "jag tror på en allsmäktig gud" och samtidigt anse att en medmänniska likvärdig om hans tro skulle skilja sig ifrån din. Din tro säger att alla oliktänkare har fundamentalt FEL, och de har fel i vad som mycket möjligt kan vara det viktigaste i livet för dem. Det är på samma nivå av meningskiljaktighet som mellan AIKare och Djurgårdare om det bara funnits djurgårdenanhängare, och inget faktiskt Djurgården lag. Det är bara en ateist som skulle kunna vara i sanning tolerant mot religiösa. Jag kan med eftertryck påstå att alla religiösa är likvärdigt vilseledda men samtidigt att det finns utrymme för att jag har fel, någon av alla tusentals gudar kanske verkligen finns. Hur som helst gör jag mitt påstående med alla medmänniskor som jämnlikar, jag påstår mig inte ha universums skapare i min ringhörna.