Myten om 21 gram

Emellanåt hör man myten om att själen skulle väga 21 gram komma upp. Ofta grundar det sig från filmen "21 Grams", som har fått sin titel från ett experiment som genomfördes för att bevisa att vi har en själ genom att visa att kroppen blir lättare när vi dör eftersom själen då lämnar kroppen.

Få verkar dock vilja engagera sig i att ta reda på varifrån denna bluff verkligen härstammar, utan nöjer sig med att gotta sig i det mystiska kring att det kanske verkligen finns något magiskt som lever vidare efter vår död.

Om människan har en själ eller inte låter jag vara osagt eftersom ingen lyckats bevisa varken det ena eller andra, däremot vill jag bestämt hävda att experimentet som filmen grundar sig på inte på något sätt bevisar någonting.

Experimentet gjordes av en man vid namn Dr MacDougall år 1907. Han lät mäta 6 personer och ett gäng djur. Enligt hans religiösa linje så hade djur inga själar, och borde därför inte minska i vikt, medans människor har själar och därför borde bli lättare när de dör.

De djuren han dödade fann han inte minskade i vikt, vilket han ansåg var ett bevis för att de inte har någon själ.

Av de människorna som dog så hade 2 st ingen viktminskning alls och uteslöts därför från testet pga varierande förklaringar, 1 minskade i vikt direkt vid dödsögonblicket, 2 minskade i vikt en stund efter döden och en minskade i vikt men vikten återställdes efter ett tag. Det var enbart den första människan som dog som förlorade 21,3 gram, de övriga hade andra viktförändringar.

När testet publicerades 1907 förkastades det direkt av övriga vetenskapsvärlden. Man ansåg:
* att Dr MacDougalls mätmetoder inte var tillräckligt noggranna
* att det lilla antalet människor som dessutom hade 33% felmarginal var för osäkert
* att tiderna mellan dödsfallet och viktförändringen var för olika
* att vikterna som människorna förlorade var i ett för stort spann
* att Dr MacDougall inte lyckats utesluta naturliga förklaringar till viktförändringen tillräckligt bra

Till och med Dr MacDougall själv sa att testet inte bevisar något i sin ensamhet, utan att det måste upprepas i större skala för att få ett bevisvärde. Något sådant test är inte känt.

Det mest fascinerande i hela den här historien är hur ett sånt dåligt test från början av 1900-talet kan, med hjälp av en hollywoodfilm, vandra vidare som en myt så länge så folk väljer att allvarligt börja tro på det och prata om det som om det skulle vara sanning. Det känns som att det är på tiden att skolan på allvar börjar lära ut källkritik till våra invånare.