Är din gud kärlek?

Det är inte särskilt ovanligt att höra att "gud är kärlek", Det har bland annat gått ganska varmt i kommentarerna här på bloggen. Gud=Kärlek används både av djupt troende men också av de sekulariserade folkhems-religiösa, och jag måste faktiskt erkänna att jag själv använt mig av uttrycket innan jag egentligen tänkt igenom det särskilt mycket.
För Einstein var det universums matematiska symmetri som var gud (Man kan ju spekulera i att mattematik var Einsteins kärlek och att det därför är samma uttryck). På många sätt så är nog den här typen av "gud är kärlek" en ganska acceptabel tro. En gud som är kärlek borde inte kunna leda till krig och terrorism. En gud som är kärlek finns även mellan män som älskar män och kvinnor som älskar kvinnor, och älskar man gud borde man ju då i förlängningen älska även dem. En gud som är kärlek skulle kunna vara god.
Men en gud som bara är kärlek behöver inga tempel eller kyrkor, den tillhörande religionen är absolut inte det samma som kärlek. Det var inte kärlek som i gamla testamentet slaktade folkslag av andra trosinriktningar på löpande band. Det var inte kärlek som gick på vatten och senare återuppstod. Det var inte kärlek som flög till himmelen på sin bevingade häst.
En gud som är kärlek behöver ingen religion, inga kyrkor, inga präster. En gud som är kärlek hade inget med universums uppkomst att göra. En gud som är kärlek hade inget med livets uppkomst att göra. En gud som är kärlek är heller inget magiskt eller oförklarligt. Vår kärlek är kemiskt betingad och har uppstått tack vare evolutionen, vilket inte på något sätt förminskar dess storhet. Så i förlängningen är "gud är kärlek" bara tautologi, ett överflödigt uttryck, semantik. Och i många fall är de troende alldeles för upptagna med att tro på kärleken för att faktiskt älska.